RESONERA MERA!

Svenska fioler med resonanssträngar

Dubbeldäckare

Dubbeldäckare är en lite halvt skämtsam benämning på en typ av fioler med resonanssträngar där stämskruvarna är placerade i två rader, spelsträngsskruvarna i den övre raden och stämskruvarna till de fyra till åtta resonanssträngarnas i den undre. Det finns inget officiellt namn på instrumenttypen och ingen vet vad de kallades då de byggdes. Violino d'Amore skulle vara en möjlighet men specificerar då inte särdragen. Dubbelplansfiol är en annan variant som använts. Daniel Fryklund skriver såhär om dubbeldäckarna i sin skrift Bidrag till kännedomen om viola d'amore: I Sverige ha av författaren anträffats flera violini d'amore av en egendomlig typ med 4 spel- och 8 resonanssträngar, vilka senare upptill äro fästade i små skruvar, som äro placerade bakom de större spelsträngsskruvarna i den bakåt utvidgade skruvlådan. En sådan anordning av skruvarna har icke av författaren observerats på någon annan violin. Fryklund skriver vidare att då de båda instrument av denna typ, som äro fullständigt signerade, angivas vara gjorda här i Sverige, är det icke otänkbart, att typen med 8 understrängar är något för Sverige speciellt och möjligen inskränkt till vissa instrumentmakare och Skåne - båda de signerade instrumenten härstamma därifrån. Även om dessa violiner skulle varit mycket utbredda i Sverige, ha de flesta dock naturligen försvunnit, då de förvandlats till vanliga violiner genom halsarnas borttagande. Totalt 23 dubbeldäckare har hittats i Sverige, på museer, i privat ägo samt några instrument som tyvärr har försvunnit men som någon gång dokumenterats. Utifrån dessa instrument är den bästa hypotesen att dubbeldäckarna började byggas av professionella fiolmakare i nordvästra Skåne i början av 1700-talet. De första bevarade och signerade eller ursprungsidentifierade exemplaren härstammar från Arwit Rönnegren och Johan Georg Mothe som 1722 kom till Sverige efter att under 13 varit i krigsfångenskap i Ryssland efter nederlaget vid Poltava och kapitulationen vid Perevolotjna. Mothe hävdar då han söker burskap i Ängelholm 1723 att han lärt sig fiolbygge i fångenskapen och nu vill bosätta sig i staden och utöva sitt yrke. Vem som lärt Mothe fiolbygge är inte klart, möjligen skulle det kunna vara Rönnegren men mer troligt en annan medfånge som sedan inte kommit till Sverige. Mothes och Rönnegrens instrument tycks stilistiskt inspirerade av Joachim Tielke i Hamburg eller någon annan byggare i norra Tyskland där det fanns en tradition att förse fioler med lejonhuvuden snarare än snäckor, något som också är vanligt på dubbeldäckarna. Det finns även t.ex. viola d'amore byggda av den samtida Johan Christian Hoffmann i Leipzig som har resonanssträngarna fästade vid stränghållarknappen, vilket är dominerande på dubbeldäckarna, vilket kan ytterligare indikera inspiration från norra Tyskland. Däremot ska det poängteras att det inte direkt går att belägga förekomsten av instrument med skruvlåda i två rader utanför Sverige, något som skulle kunna vara en idé från Mothe eller Rönnegren eller något de lärt sig i fångenskapen men där alla eventuella förlagor sedan gått förlorade.

Rönnegren och Mothe var först i ett kluster av fiolmakare och Mothes verksamhet tas senare över av hans son och sonson och det förekommer flera kända lärlingar i Mothes verkstad och det finns bevarade dubbeldäckare efter en av dem. Ideerna bör sedan även ha spridits till andra professionella instrumentmakare t.ex. i Stockholm samt till allmogen där mer amatörmässiga hantverkare byggde instrument antingen för eget bruk eller för att dryga ut andra inkomster men antalet signerade dubbeldäckare av byggare utanför Ängelholmsklustret är mycket sparsmakat.

Förutom en märklig hardingfela och någon form av nyare viola d’amore-trend i Indien med tvåraders skruvlåda så finns inga kända fynd utanför Sverige av fiolliknande instrument där stämskruvarna är placerade i två rader. Den enda bevarade indikation av ett utländskt ursprung till dubbeldäckarna är den märkliga tenorviolinen M132. Av de 23 st instrument som hittats i Sverige är 8 st signerade, därtill kan 4 st med tämligen stor säkerhet härledas till de signerade instrumenten tack vare stor likhet med dessa. Det kan såklart inte med säkerhet sägas att de osignerade instrument som inte går att härleda till någon känd fiolmakare är byggda i Sverige, men det finns inte heller något som tyder på motsatsen. Påståendet att dubbeldäckarna är en svensk företeelse kan därför med rådande faktaunderlag inte falsifieras. De äldsta daterade dubbeldäckarfynden är byggda i Skåne under första halvan av 1700-talet och allt som allt har 9 av 23 dubbeldäckare skånskt ursprung. För övriga signerade instrument är ursprunget Östergötland, Stockholm, Blekinge och Småland. De osignerade och icke-daterade instrumenten skulle såklart kunna vara byggda i någon annan del av landet eller utomlands för den delen. Däremot finns det inga fakta som specifikt talar för det.

Värt att påpeka är att det, tvärtemot vad många tror, inte finns någon som helst koppling till hardingfelan i Norge som tycks ha en helt annan historia. Det finns inte heller några indikationer på dubbeldäckare i Danmark vilket såklart kan förklaras av att relationerna mellan Sverige och Danmark var minst sagt ansträngda på 1700-talet efter Danmarks krigsförklaringar 1700 och 1710 och trots den geografiska närheten mellan Skåne och Danmark var kanske inte det kulturella och ekonomiska utbytet särskilt stort. Gällande de osignerande instrumentens datering så bedömer jag att det är osannolikt att något av dem skulle vara äldre än de tidigaste skånska dubbeldäckarna. De ser alla ut att vara av senare datum.

Bland dubbeldäckarna förekommer också följande särdrag i olika utsträckning

Musik för dubbeldäckare

Det finns ingen musik som specifikt är skriven för dubbeldäckare (såsom det gör för viola d'amore) eller ens nedskriven indikation på vad som spelats på instrumenttypen. Det hade varit intressant att veta vilka kunderna till instrumentmakarna i Ängelholm var, jag gissar att det inte var allmogen utan mer eller mindre professionella musiker. Deras repertoir behöver inte alls endast varit konstmusik utan i äldre tider fanns det i arbetsbeskrivningen för klockare och andra professionella musiker att även spela allmogens musik. Gränsen mellan konstmusik och allmogemusik var inte heller tydlig vid den här tiden. Dubbeldäckarna tycks senare ha fått en spridning till mindre professionella instrumentmakare och deras kunder bör ha varit spelmän av enklare bakgrund. I takt med att resonanssträngarna gick ur modet kan dubbeldäckarna ha bytt ägare då proffsmusikerna gjorde sig av med dem och om efterfrågan sjönk var sannolikheten större att de hamnade i händerna på fattiga spelmän. Några berättelser om spelmän under det sena 1800-talet och första halvan av 1900-talet antyder också att de kan ha ägt dubbeldäckare och passagen i Södlings Den svenska folkmusikens historia om att folkspelemännen brukade använda metalliska ljudsträngar (resonanssträngar) på sina fioler och att Södling själv sett en sådan fiol (Dubbeldäckare) är i alla fall någon form av belägg för användning inom spelmanskretsar. Bordun- och scordaturaspel (omstämda instrument) har levt kvar i folkmusiken och där kan fioler med resonanssträngar ha passat. Min egen erfarenhet av dubbeldäckare med åtta resonanssträngar är dock att de inte lika tydligt är utpräglade borduninstrument som t.ex. fioler med färre resonanssträngar. De många resonanssträngarna blir mer som en allmän ekoeffekt än bara efterklang på tonartens centraltoner. Tyvärr vet vi inte riktigt hur dubbeldäckarna stämdes, kanske stämde man resonanssträngarna i fyra par för förstärkt efterklang? I sådana fall faller min hypotes om den allmänna ekoeffekten. Sålänge vi inte vet (och iofs även om vi någon gång får veta) är det bara att spela och se glad ut!

Dubbeldäckarnas ursprung

Diagrammet ovan utgår från byggort.

Dubbeldäckarnas byggår
Copyright 2009-2020 Jon Magnusson